Att färga garn och tyg med hjälp av naturens egna färgämnen är en urgammal kunskap. Rödfärgning med krapprot och blåfärgning med indigo kunde man flera tusen år f.kr. Inhemskt odlade färgväxter var bla vejde, krapp och vau.
Färgaryrket var högt respekterat och recepten var yrkeshemligheter.

Naturens egna färger biter bäst på animaliska fibrer som tex ull och silke men det går att färga med en del färgämnen på vegetabiliska fibrer som bomull och lin. Det är en färgningsprocess som kräver mycket tid och arbete men ger vackra och miljövänliga resultat. 
Det ämne man väljer att färga med, tex blad eller bark, ska plockas, sönderdelas och kokas under lång tid, en till flera timmar, och silas för att frigöra färgämnena och vara förberett för garn- eller tygfärgning. 

Materialet ska förbehandlas med tvätt och betning, en metod som öppnar fibrerna och gör dem mottagliga för färgämnena. Därefter ska material och färgvätska hettas upp och behandlas på rätt temperatur och tid. Materialet ska svalna, sköljas och torkas. Blåfärgning med indigo och vejde kräver en särskild färgningsmetod.

På 1800-talet upptäckte man de syntetiska färgerna. Idag finns inga bergränsningar för vad man kan åstadkomma av nyanser.
För färgning används reaktiva färger, syrafärger eller kypfärger.
Reaktiva färger används för både animaliska- vegetabiliska- och syntetiska fibrer.
Syrafärger används i första hand till animaliska färger och kypfärger till vegetabiliska fibrer. Det finns flera medlemmar som arbetar med färgning av ull och andra fibrer i både garn och tyg, bla ett gårdsfärgeri.